maxochdoris -

Vilda och Snoffsan, mina änglar.

Tyckte det var dags för en ny blogg nu när vi fått nya familjemedlemmar. Tänkte börja med att presentera mina vackra änglar som inte är med oss längre.

Det är fantastiskt hur mycket man kan älska ett djur, och hur ont det gör när hon inte finns vid din sida längre. På mindre än ett år har mina två bästa vänner lämnat mig. Det har gjort och gör så ont. Min lilla Snoffsan fick cancer. Och min lilla Vilda blev förlamad. Känns som en fet påminnelse om att livet är allt annat än stabilt. Ändå sedan grundskolan har jag inte varit särskilt förtjust i människor, utan haft mina närmsta i mina älskade djur (finns ett fåtal människor utanför familjen som är mig så kär).

Min Snoffsan. En otroligt vacker shetland sheepdog som jag tog hem när jag gick i nian. Hon var en blue merle utan tan-tecken och skulle gått till avel, men vid andra besiktningen hos vetrinären hade hon fått ett överbett. Lojalare hund hade jag aldrig kunnat drömma om, då hon låg nedanför min säng och "väntade" när jag var i USA, för att nämna ett tillfälle. Snoffsan stamtavle-namn var Lucy in the Sky och jag funderade ofta på att döpa om henne, till Lucy eller Sky. Men när hon väl kom hem så var hon en Snoffsan. De hade hela tiden kallat henne för Snoffsan där hon var innan. Hon kom till oss när hon var 4 månader när hon kom till oss, och 11 år när hon fick somna in. Hon fick cancer i ena baktassen, en tumör som växte och vittrade sönder benet på henne. Jag grät non-stop efter att hon hade somnat in, och det var mitt i VUB-en, och jag trodde inte jag skulle kunna slutföra det. Nu ligger hon begravd hos mamma och pappa i trädgården.

Min underbara lilla vackra Vilda. Vilda flyttade in hos mig i september 2006, termin två under sjuksköterskeprogrammet. Det var efter att Lina hade skaffat Sony som jag blev sugen på katt igen. Krölla hade lämnat oss något år tidigare. Ett febrilt sökande på blocket efter "min" kise resulterade i att jag hittade sex små kattungar i Karlshamn. Fastnade direkt för den lilla yviga kisen med stora blå ögon. Efter ett besök i Karlshamn bestämde jag mig. Henne skulle jag ha. Hon var dock inte tillräckligt gammal att flytta med mig då och där. Så jag fick vänta. Efter att hon hade kommit hem så var det hon och jag. Vi levde tillsammans så länge, hon var mig så fantastiskt trogen. Under de fem år jag fick spendera med henne hände mycket, mycket som kändes lättare när hon var med mig. Tomheten nu efter henne är fruktansvärd. Det gör ont i hjärtat när jag är hemma. Hon fattas mig. Tycker jag hör henne, känner henne komma gående på mig. Mitt lilla hjärta fick somna in den 28 sept efter att ha varit förlamad i bakbenen i sex dagar utan förbättring, trots vetrinärsvård dygnet runt. Nu vilar hon hos min lilla Snoffsan hos mamma och pappa.

2011-10-18 @ 21:12:39 Allmänt Permalink

Kommentarer

Trackback